Giuseppe Manfredi

Nasce a Bobbio nel 1939 sul Roso, in via Castello, oggi contrada del Castellaro, all’incrocio con via dei Mulini. Conosciuto da sempre come “Pino”.
Da bambino è sempre stato affascinato dalle grandi ruote dei mulini e dal canale che con le sue acque le metteva in movimento, il Bedo. La vicinanza della sua abitazione a ben due mulini, il mulino dei Rolleri e quello Comunale, gli permetteva di restare sempre in contatto con i vari mugnai di cui era un attento osservatore.
La sua fanciullezza e la sua adolescenza, spensierate sono vissute sotto l’ombra del campanile di San Colombano di cui è sempre stato devoto e sotto l’occhio vigile del padre Libero, uomo tutto fare del Comune di Bobbio. Dal padre erediterà l’attaccamento al lavoro e la curiosità per risolvere in modo pratico qualsiasi problema sia di edilizia che di elettricità.
Segue il corso di ceramica tenuto dal maestro Felce diventando anche un ottimo ceramista, bravo sia nella preparazione dell’impasto, nella decorazione e soprattutto nella cottura. Il lavoro del gruppo dei ragazzi è ancora visibile nell’edicola della Madonnina in via Mazzini e ben visibili erano le formelle decorative del Bar Davico e in quelle del Bar Valtrebbia; un’altra opera ben visibile era un grosso granchio rosso che troneggiava su una simpatica fontana che rinfrescava l’aria dei giardini di piazza San Francesco.
Segue anche un corso di corrispondenza di “Radio Elettra” di Torino con lodevoli risultati dimostrando ancora una volta una spiccata manualità ed un’innata inclinazione per il disegno.
Negli anni sessanta lavora, per una decina d’anni, a Milano ed infine apre un’attività a Bobbio con una propria ditta la “Nacor” per spedizioni riviste e giornali facendo la spola tra Bobbio e Piacenza.
A Bobbio è stato per molti anni capogruppo degli Alpini della Città di cui va ancora fiero.
Ora fa il nonno a tempo pieno con i suoi due adorati nipoti Tommaso e Giacomo, insieme alla moglie Luciana.
Il dialetto bobbiese, regole a parte della grammatica, si è detto ripetute volte, che ognuno lo scriverà come meglio lo avrà inteso. Si riporta perciò di seguito alcuni brani che riflettono veri momenti ed aspetti della Città e mettono in evidenza le molte interpretazioni date a segni, simboli e caratteri grafici.

A scüdèla e u curtèl ad San Culombàn

Mìa tüti i sàn di miracùl ad S. Culombàn. O psr crèd o par tradisiòn che e dòn dòp avèi avìd familia se e gh’èva poch làt p’r i fiulìn i andèva du prèv cón on tòch ad pàn e on pô ad làt. U prèv u taièva ar pàn cón u curtèl du Sànt cón on po ad làt ent a scudèla ch’an l’è mia ad lègn, ma ad “noce di cocco”. U prèv u preghèva e u benedìva e a dòna andàta a cà sua” ooh, miracùl ar làt u gh’éra gnìd, cme mèi l’éra sücès?” Adès i miracùl in gh’èn pö, ma par mancànsa ad féd e parchè an pregùma pö cme ona vôta. Alùra i miracùl i gh’éra par da bòn sìa p’r i siùr cme p’r i pôvr’òm.

I frè a Blbi (I maniscalchi a Bobbio)

U frè piaśentin us ciamèva Pètu con on fiö ad nùm Pinu, ma ad suvranùm a l’éra Pàciu e i frèva cavài, pulédar, mü, èś, en vìa Gènva ent on büś nèigōr sénsa pavimént. Tra lü e Tìtu ad Carbunèti (dìt adsé parchè u vendìva carbòn), gh’éra l’üstéria ad Mistciòn. Pôchi atrès, ona pénsa, on èrbi ad lègn pìn d’àqua piè da fonténa ad Pôrta Caréna e pö ona fôrgia cón martèi, tùnai e péns ch’a iéra tüti arnèis par frè i càvai ch’i dèva sémpar ens a strè trachè a tàca on anèl ad fèr. Quèiche bèstia, dar vôt a g’hà scapèva e alùra Pàciu u pièva dù caròtul da Clotìlde, ch’a l’éra pö a sùa dòna, ciamànd u cavàl o u mü, che cme gnént, is lasèva ciapè. Sübit dòp cón a sgörbia e a lìma u spianèva śö i sòcul par mètgha on fèr növ ch’u pièva déntōr ar fögh buiént. Cón u sòcul ch’a brüśatèva, gnìva ona spüsa da màt e ona fümèra cón l’aqua ch’i drövèva da bagnèia. U sòcul u gnìva enciôdè cón di ciôd specièi ch’a vendìva sùl a Mulèta e a pèiś. I padròn de bèsti i gnìva da Pugrèra, da Pianèl, da Trèv, da en Prìn, da Utòn parchè ad frè adsé an gha n’éra mìa ent tüta a valèda e i freva ànca bö e mànś.
Am ricôr che Pàciu a l’éra sémpar vistìd ad nèigōr e cón u capèl, ma adès an gh’è pö ansun e ent e cà ad Tìtu e ad Mistciòn i g’hàn fàt déntar di nigòsi e ad i apartamént.
Sa vurùma gh’éra pô ànca chìl du Frè lòng, dìt adsé par ra grandèsa ch’u gh’èva e incö ent u sò palàsi,in vìa del Castellaro gh’è ona scrìt “Cà du Frè lòng”(al secolo Ferrari Camillo u vèc e Rìcu u fiö) , I frè in gh’èn pö, parchè adès ghè e machìn, ma a mé am pièśa ricurdèia par i fiö d’incö che i n’hàn mìa vìst e cunusìd.

L’aqua ad i Arèi (Lacqua degli Arelli)

L’aqua ad i Arèi l’è vècia e sémpar giùvna. Ma spiégh mèi: l’àqua ch’a vegna föra da ona fonténa, l’ha fàt śà ar gìr dar mònd; chisà quànti vôt e a vègna sémpar endréra a salütèn; lé a cànta, a śbüśa i sàs, a fa de cavèran e a penètra en tra tèra pö a vègna ancùra sö e at tègna compagnìa cme quànd adèśi adèśi a gùsa da u rübinèt par dòp dventè rumurùśa cme a fa ona caschèda e tüt par cantè e belès dar mònd. Se an gh’a fìsa mìa, an gh’a sarìsma gnànca nün e ‘dsè cm’a l’è bòna ad trasfurmès a rèsta giùvna.
Ar su u la fa evapurè ed adsé a dvénta nèiv, giàsa e a gìra ar mònd par tüti i vèrs e pö a büta ànca da a fontèna ad San Giuśèp . A gìra da miliòn e miliòn d’àn e an sa ne pèrda ona gùsa.
U Chìlu quànd a gùsa du rübinèt ad nöt a dèva fastìdi u gh’enfrensèva déntar on gurìn e adsé an dèva pö fastìdi. L’àqua l’è ona richèsa, ma a pô ànca dè di dàn, ma lé an l’è mìa malè a l’è enveci l’òm ch’un la sa mìa drövè e alùra lé a fa di diśàstar. Guèi andègh còntra parchè l’è bòna da fè tüt e ànca nün, ùm fàt ànca ra sé en témp ad guèra. Gnirà on dé che l’àqua a farà andè e nèv ar pòst dar petròli, èco parchè l’è ona richèsa da sfrütè.

Ar monumént dei Caduti ad Bòbi

Ar monumént dei Caduti ad Bòbi i dìśa ch’a l’è u pö bèl ad tüta ra pruvìncia. Lé as gh’a cumemùra i quàtar ad nuvémbar e i ventisìncu d’aprìl cón tànti uràtur e tanti fïö de scòl ch’i dìśa tànti bèi paròl, ma se chìl paròl ché en sa mèta mìa en pratìca en sèrva pròpi a gnént. Mé vurìsa scrìv pôchi paròl, ma che restìsa par sémpar par chìl ch’i a lèg’rà.Mé am sôn mìs ent i pàgn ad i Alpìn e adsé capìs parchè a pèral a ca manéra ché.
Mèi pö piàs ch’a bàta e màn par ra guèra, Mèi pö fè piànś màm, fiö e fradèi p’r i mórt in guèra. Alsùma fôrt ona vùś sùla, fôrta cme on śgài “Pèś” parchè pèś a darà pèś a tüt ar Mònd,

E fontén ad Bòbi (Le fontane di Bobbio)

Ai mé témp e fontèn a Bòbi i éra sìncu; S. Fransèsch, u castlè, Pôrta Frangùla. Pôrta Caréna e S. Giuśèp.
L’àqua in cà a gh’l’èva sùl i siùr e mìa tüti gnàn lù. Ògni cà a gh’èva u so pùs e l’éra abàsta par tüti i üś. Ma se e fontèn e pudìsa parlè specialmént cùla ad Sàn Giuśèp, chisà quànti rôb e gravrìsa da dì. Alùra l’àqua an sa paghèva mìa e a bütèva tüt ar dé e ra gént a gnìva fè rifurnimént cón śdlìn, pügnàt o cón u pistòn o fiàsch; ent e fontèn i gh lavèva ànca i pàgn quànd ar Béd l’éra stràmbud e i mtìva a bàgn i gurìn che i drövèva par quatè damìgian, fiàsch e par fè cèst e cavàgn. Pö a servìva par lavè e navàs, i bütalìn e tüt i ètar rôb che e drövèva par fè ar vìn. Tànti vôt par pudèi piè l’àqua bśögnèva fè ra cùa, specalmént se è dòn e tachèva butòn.
Quànd a śbrincèvma l’àqua ens i risö, i vèc i na dśìva da piantè lé parchè lù i ris’cièva da ciapè di śgüiatòln. Ànca Jacmòn u gnìva a lavès e pès di so scarpòn ch’a i éra pö i so calsèt e ciuè i calsèt di pôvr’òm.
E fontèn e servìva ànca p’r e bèsti cme càn, gàt, ma as gha fermèva a bèiv ànca u cavàl du Pìnu u murnè. Tüti i dé, vèrs sìra, i il purtèva a bèiv e lü u sa mtìva en fìra cme tüta ra gént. Tànti i scapèva par pagüra du cavàl, ma lü fèram ens i quàtar pé, ar masìm u ne pichèva vün par tèra par dì: fì prèstu g’hô sèid ànca mé, Pö as sentà dì che è bèsti e n’én mìa enteligént! Quànt a tuchèva a lü us dastachèva u śdlìn da tàca a pòmpa e lü ugh mtìva déntar u müś e u beivìva fìn ch’u ne vurìva, entànt as sentìva l’àqua che a gh’andèva śö p’r u gargatòn. Finìd da bèiv us n’andèva ent a sò stàla
parchè lé a dü e us fèva ona mangièda ad fèn che entànt i gh’èva mìs ent a grèpia. Parìva fìn ch’ut salutìsa cón u sò vùś quànd i gh sarèva ra pôrta. Adès gh’è scür déntar ent a stàla, …… a côśa pensàral …. ùltra a fontèna? Mé péns a ona cavàla!

Filastròca

Bàla bàla trì cocàla, u me òm un vö ch’a bàla.
Mé andrô dad là da Pò e balrô fìn ch’a vurrô.
Balarô cón Tumaśìn che um darà on bèl piàt d’anvìn,
ma a me am pièśa i macaròn, macaròn, laśàgn, farsö che an ne pösa pròpi pö.
Pö i dìsa ch’a sôn màta parchè vöi ad l’ensalàta.
Ensalàta e pö galéna, mé balrô fìn dmàn maténa,
ra maténa l’è bèle rivè e u mé òm m’è gnìd a piè.
Dùma a cà o balarèna che Nadèl l’è dmàn maténa:
l’è ra fèsta du bambìn ch’lè nasìd picìn, picìn.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *